Det är konstigt egentligen hur hjärtat och hjärnan fungerar tillsammans. Ibland kan dem verkligen inte komma överens men när dem väl gör det, fan vad livet är bra då. Jag kan inte riktigt sova eftersom jag vaknade sent idag, så här ligger jag klarvaken med ögonen fästa vid vägen trots att jag inte ser ett skit för att det är kolsvart. Enda belysningen är från dataskärmen, inte direkt det vänligaste ljuset för ögonen but hey, i have something that i want to get off my chest so what‘s stopping me?

Kan det vara det att jag är rädd för vad som kan hända, eller vad som redan håller på att hända?

Tankarna far runt och slår i mina väggar, som diamanter mot gummiväggar, oförstörbara. Haha, ni får verkligen ursäkta mig, jag måste ju låta hel borta. Men ibland är skrivandet det enda sättet när varken hjärtat eller hjärnan kan hålla allt för sig själva. Alla dessa känslor som vi människor ger till varandra, Det är lustigt att människor kan komma in i ens liv och sedan försvinna, vare sig dem vill det eller ej och även för den delen, vare sig vi vill det eller inte.

Men allt har väl sin mening antar jag, även fast det gör ont leder det kanske till något bra i slutändan.

Man får ju ändå hoppas.