Ojojoj, denna veckan har verkligen bara farit iväg. Inte har jag hunnit träna något heller och det kommer jag nog inte göra resten av veckan eftersom jag åker till Katrineholm nu på fredag.
Hoppas Ewson blir frisk bara, det blir nog roligare ifall hon följer med. Funderar på ifall jag ska ta med mig kameran och fota lite, det känns som om lågan har vaknat till liv nu igen...äntligen!



Sista dagen imorgon med på min praktik, det har varit väldigt roligt och det känns som om jag kan bocka av något från min vad-jag-vill-jobba-med-när-jag-blir-äldre-lista. Not children iaf, inte för att jag inte tycker om barn länge utan för att det VERKLIGEN tar på krafterna att jobb med dem, inte så kul att komma hem från jobbet alldeles utsliten.
Men jag kommer nog sakna dem små grejerna; hur dem kommer springande till en för att söka skydd och värme när vi är ute och leker i snön, hur dem håller på med ens hår när man hjälper dem av med skorna, hur deras små händer tar tag i min som är så mycket större..snyft!
Nej men fan vad skönt det kommer bli med! :D

Idag när jag höll på städa bland mina grejer hittade jag ett brev, ett brev som du skrivit till mig när jag var ungefär 9 år. Det var två pappersark och du hade skrivit på båda sidorna. Det värmde mitt hjärta när jag läste hur du verkligen hade försökte skriva så att en 9-åring skulle förstå. Förstå varför jag fortfarande var här och du där och att du, efter allt som hänt, fortfarande tänkte på mig.
Jag kände att något blött rann ner från min kind och hur pappret blev märkt av en fallande droppe. Jag har antagligen läst brevet tusen gånger men det verkar som om mitt minne tillåter mig att glömma, glömma dina ord och glömma dig.
Jag fastnade vid en fråga du skrev.
Vad har du funderat på senaste tiden?
Jag vill så gärna svara, jag vill stå framför dig och skrika det rakt ut i ditt ansikte; DIG DIG DIG!
Jag vill att mina ord ska tränga igenom ditt skal och rubba balansen som du skapat i ditt nya liv, jag vill att du ska känna ånger, sorg, förtvivlan men samtidigt vill jag inte såra dig. Du är trots allt bara mänsklig, precis som jag.

Det var första gången jag gråtit av att läsa det brevet, jag ser det som något possitivt nu. Jag skäms inte längre för att gråta och jag kan visa mig svag, till en gräns. Men jag lär mig, jag försöker.

Egentligen, tänk vilka skräckfilmer man skulle kunna göra av sina mardrömmar. Jag hade en riktig äcklig mardröm inatt osm lätt skulle kunna bli en film. I så fall skulle jag kalla denna för " Flickan i källaren"

Jag var nere i källaren (men i drömmen så var källaren cykelförådet) och skulle hämta något men lyset funkade inte. Det enda ljus jag hade till hjälp var fullmånen som lyste in genom det lilla fönstret längst upp på väggen. Väggarna var vita och kartonger, sängar och diverse saker var i högar överallt. Jag kunde inte riktigt se hela förådet för att det svängde in i ett vrå lite längre bort, jag försökte se över kartongerna och när jag precis skulle gå in med foten innanför tröskeln såg jag en arm som dök upp där väggen svängde in, som om någon stod där och väntade på att jag skulle komma.
Jag kommer ihåg armen såväl för att den såg så smutsig ut mot den vita väggen. Jag fick kalla kårar och bara stod där, sen så fortsatte drömmen plötsligt någon annanstans men sen kom jag tillbaks till källaren. Jag kommer inte ihåg vad jag hade vart med om här förut, jag kände bara på mig att något kusligt skulle hända. Men den här gången hade jag med mig en vän, kommer inte ihåg vem men vi kallar honom för Torsten. Torsten gick in i källaren medans jag stod kvar vid tröskeln, exakt samma plats där jag hade stått drömmen innan. Han letar och rotar bland kartongerna och jag känner att jag börjar bli ängslig. Jag kollar omkring mig och så ser jag väggen där jag hade sett armen och jag kommer plötsligt ihåg och i samma stund så dyker den jävla armen upp igen. Jag försöker skrika åt Torsten; AKTA! Men mina skrik blir bara dämpade och det enda som kommer ut är tunga andningar. Jag vågar inte heller röra mig, eller rättare sagt jag kan inte. Det är som om mina fötter sitter fast med cement mot det kalla golvet. Armen börjar visa sig mer och mer och sen springer vålnaden ut med ett ekande skrik mot Torsten. Sen vaknar jag.

Ja, det var det. Jag hade tänk gå ner till cykelförådet för att låsa min cykel men det kan jag ju glömma nu. Nej jag borde göra något annat så jag glömmer bort denna dröm, ska göra lite frukost och sen dra in till stan.

It's feel like a new moment has come and to be honestly; i embrace it with my hole body!

Hey Spotify, you're so fine, you blow my mind..hey Spotify! Jag är så himla frälst man kan bli av detta program, om ni inte har det så finns det en sida där man kan få invites. Jag fick mitt därifrån bland annat.
http://lakka.se/index.php?p=spot

Var och simmade med Sarah, tränade på att kråla så jag känner mig i praktiskt taget utslagen. Hade tänkt göra en fruktsallad efteråt men det blev macka med advocado istället, det är ju gott det med! Jag ska på bio med tomorrow, förhansvisnig på The Wrestler, passar ju perfekt till mig och Sarah, vi som är sådana spännisar. Eller jag ska nog tala för mig själv bara...iaf, ska bli kul för det var as längesedan jag var på bio. Ska köpa biopopcorn, bland det bästa jag vet!!