Idag när jag höll på städa bland mina grejer hittade jag ett brev, ett brev som du skrivit till mig när jag var ungefär 9 år. Det var två pappersark och du hade skrivit på båda sidorna. Det värmde mitt hjärta när jag läste hur du verkligen hade försökte skriva så att en 9-åring skulle förstå. Förstå varför jag fortfarande var här och du där och att du, efter allt som hänt, fortfarande tänkte på mig.
Jag kände att något blött rann ner från min kind och hur pappret blev märkt av en fallande droppe. Jag har antagligen läst brevet tusen gånger men det verkar som om mitt minne tillåter mig att glömma, glömma dina ord och glömma dig.
Jag fastnade vid en fråga du skrev.
Vad har du funderat på senaste tiden?
Jag vill så gärna svara, jag vill stå framför dig och skrika det rakt ut i ditt ansikte; DIG DIG DIG!
Jag vill att mina ord ska tränga igenom ditt skal och rubba balansen som du skapat i ditt nya liv, jag vill att du ska känna ånger, sorg, förtvivlan men samtidigt vill jag inte såra dig. Du är trots allt bara mänsklig, precis som jag.

Det var första gången jag gråtit av att läsa det brevet, jag ser det som något possitivt nu. Jag skäms inte längre för att gråta och jag kan visa mig svag, till en gräns. Men jag lär mig, jag försöker.